Suddenly I'm not so young

Åren går förbi snabbt. När man tänker tillbaka så är det svårt att förstå att det har gått över ett år. Över ett år sedan jag gick där i regnet och tårarna föll lika hårt som regndropparna trillade mot marken. Över ett år sedan jag sprang iväg, så tom. Över ett år sedan vi förlorade varandra. När jag tänker på det så känns det fortfarande lika tomt. Lika tomt som det gjorde där i regnet.

Vi har tappat varandra helt och hållet. Och det finns ingen chans att vi någonsin kan vara vänner. Men även fast vi inte är det, så kommer vi alltid vara vänner ändå. Vi kommer alltid komma tillbaka till varandra när livet blir för mycket, och våra mörka tankar och sjuka sätt kommer alltid göra oss bundna till varandra. Hur långt avstånd och tid som än står emellan. Alla våra skrik och bråk håller oss samman, men vi kommer aldrig ens kunna vara vänner igen. Men vad som än händer, när ridån går ner och festen är slut, lova att aldrig glömma mig.

Insomnia

Jag har inte sovit på ett par nätter nu, somnar någon gång vid 7-8 på morgnarna. Men jag har ändå haft en bra dag och har en grym helg att se fram emot, min fina bror Johan fyller 18 på fredag, då blir det utgång! Sen är det Valborg också, det kommer bli sjukt bra. Hoppas på att jag ska kunna vända tillbaka dygnet någon gång under helgen också. Har missat två viktiga prov redan. Man orkar ingenting om man inte sover, ganska logiskt. Nä, får styra upp det här och gå och lägga mig nu!

Min hjälte.

I get so caught up every day, trying to keep it all together. While the time slips away, see I know nothing lasts forever. Imagine there was no tomorrow, imagine that I couldn't see your face. There would be no limits to my sorrow 'cause there's nothing that could fill that space. I don't wanna put it off for too long, I didn't say all I had to say. I wanna take my time and right the wrong before we get to that place.

I wanna tell you something, give you something, show you in so many ways. 'Cause it would all mean nothing if I don't say something before it all goes away. Don't wanna wait to bring you flowers, waste another hour let alone another day. I'm gonna tell you something, show you something, won't wait til it's too late.

2011

Hon går längst allén, solen skyms en aning av trädkronorna på sidorna om henne, men den hittar ned lite här och där. Hon höjer musiken i hörlurarna och ökar takten lite. Hennes favoritlåt spelas, så högt att hon känner hur det vibrerar i öronen. Hon ler för sig själv och får anstränga sig för att inte börja skratta, för hur skulle det se ut att gå runt att skratta för sig själv. Men leendet behåller hon på där hon går. Staden känns så liten, så bekant och bekväm. Ändå känner hon sig missanpassad. Här måste hon vara perfekt. Men idag spelar det ingen roll, idag bryr hon sig inte om någonting annat än lyckoruset som springer igenom hennes kropp. Hon skyndar på stegen lite till och plockar upp en cigarett ur det nyöppnade paketet. Röken från Marlboro Menthol omger henne och sätter sig i hennes kläder.

Hon är nästan framme nu, skyndar på lite till fast hon egentligen inte har bråttom. Tillslut är hon framme, öppnar dörren utan att ringa på och möts av hans famn. Hon skulle kunna stannat där för alltid, och bara varit lycklig. Bara glömma bort alla hårda ord, skrik och tårar. Det finns ingen som gör henne så lycklig, ingen som kan få henne att hata sig själv så hårt. Ingen annan ger henne känslan av att vara perfekt, ingen annan får henne att känna sig helt jävla värdelös. Det är väl därför hon behöver honom som hon gör.

Strength isn't about how much you can handle before you break, it's about how much you can handle after you break

Två månader. Det är inte så lång tid, men det känns som en evighet sedan just nu. En evighetslång mörk jävla tunnel som jag knappt orkat försöka börja ta mig igenom. Men jag är på väg ändå. På två månader som har varit som en mardröm har jag tagit mig upp och trillat ner gång på gång. Men för varje gång har jag fallit lite kortare. Två steg framåt och ett tillbaka. Det går inte lika snabbt, men man är ändå på väg. Jag har hittat styrka som jag inte ens visste att jag hade, och jag se känt den ta slut.

Med mycket stöd från min omgivning så har det gått. Dagarna har inte varit bra, nätterna ännu värre, men det har gått. Och de blir lite bättre varje dag. Stöd från skolan och från mamma. Framför allt från mina vänner. Jag har förstått hur mycket de älskar mig. De har kommit hem till mig mitt i natten när allting har varit som värst. De har tagit mina tårar och gett mig en anledning att känna mig lycklig. De har funnits där och inte lämnat mig ensam, suttit i min säng med mig och lyssnat när jag behövt prata och pratat om annat när jag behövt det. Mina vänner är det bästa jag har. De har tagit mig som jag är även när jag är som värst. Jag har varit ett vrak i två månader nu, ändå står de fortfarande kvar vid min sida. Dom här helvetes jävla månaderna har jag tagit mig igenom bara tack vare dem. Har jag klarat det här så klarar jag vad som helst.

Om vi bara kunde va som vi tänkte. Jag behöver honom ibland.

Ljuset har inte vaknat riktigt än och dimman ligger tungt över den snö som ligger kvar ifrån gårdagens dåliga aprilväder. Det är gånger som denna som det är som värst. Det är gånger som denna då jag vill spola tillbaka tiden ett par år och göra allting enkelt igen.

När livet har vänt sig upp och ned, ut och in och jag inte har någon kontroll, det är då jag behöver honom igen. Men varje gång han funnits här så har jag vänt mig bort, känt mig instängd. Och det är gångerna han inte finns här som jag behöver honom som mest. Det blir inte bra hur det än är och jag vet att jag måste släppa taget, låta det gå och klara mig själv. Men det är gånger som denna som gör det så oerhört svårt.

Något som jag förstört, som vi förstört som en gång var något som gjorde mig så oerhört lyckligt. Oftast känns det som det var för det bästa, och att allt blev som det blev av en anledning. Men gånger som denna, så undrar jag bara varför allt blev så fel. Just nu skulle jag inget hellre än att bara prata med honom. För han förstår mig. Fast jag vet om att det inte är så längre. Men det var så. Gånger som denna önskar jag att det var så igen. Då önskar jag att det skulle blivit annorlunda någon av alla tusentals gånger, att vi inte skulle upprepat samma misstag om och om igen som en repad skiva.

Att släppa taget är något jag aldrig lärt mig. Att släppa taget om någon som jag fortfarande bryr mig så oerhört mycket om. Jag är så rädd för att vara själv. Så rädd för att bli lämnad. Jag vaknar om nätterna i panik av tanken att bli lämnad. Håller min nalle från barndomen hårt i min famn varje natt, det känns lite mindre ensamt då. Om nätterna blir jag så liten igen. Så rädd för att vara ensam, för att alla ska försvinna. Försvinna, som han har gjort, och så många andra innan och efter. Det är gånger som denna, som jag behöver honom mer än någonsin.




Perfektion

Hon ligger och vrider sig fram och tillbaka i sängen. Klockan är alldeles för mycket men tankarna går på högvarv. Rösterna i huvudet skriker, de skriker och skriker. Hon är inte bra nog. Vad hon än gör så kommer det inte vara tillräckligt. Hon skulle göra vad som helst bara för ett ögonblick av perfektion. Hon vill skrika, kasta saker i väggarna, vända upp och ned på hela sitt rum. Men självklart ligger hon kvar i sängen. Rösterna höjs, hårda ord som träffar hårt. Hårda ord som slår henne och bryter ned det sista hon har kvar. Hon kämpar för att vara så stark hela dagarna. På nätterna går det inte längre, krafterna räcker inte till att vara stark även då. Hon är för trött för att sova men skulle göra vad som helst för att slippa vara vaken.
Känslan av otillräcklighet skaver, som att gå i ett par lite för små skor dag ut och dag in. Hon vill berätta, hon vill gråta ut i någons famn, men orden fastnar i halsen. Hon känner att om hon lät dem komma ut skulle det bli så verkligt, det skulle bli på riktigt. Men på natten får hon vara svag, ensam med skam och mörka, förbjudna tankar. Då är det ingen som ser henne.

Idag är jag halvdöd

Igår var en riktigt bra kväll, men jag känner idag att jag borde skippat de sista shotsen.. Men det var i alla fall en bra kväll. Det slutade på Hellströms med Amandapants, Patrik och några till. Idag mår jag som förtjänat.. Ikväll borde man väl festa eftersom att lovet börjar imorgon, men fuck that shit. Jag ska ligga hemma i min säng och mysa och kolla på film, ska bli sjukt skönt!

Imorgon blir det däremot en utgång, efter en middag på Friday's. Finaste Josefin Ogesten ska firas, hon har fyllt myndig! Känns lite sjukt, när jag lärde känna henne var hon fjorton och extremt fjortis. Tiden har gått sjukt fort och sjukt mycket har hänt sedan dess.





Josefin, jag älskar dig. Och saknar dig, och den jag blir när jag är med dig. Du är verkligen världens bästa min fina vän.


Do you know how it feels to let go of someone you really love just for them to be happy?

Det har gått för lång tid sedan han och jag tog ett snack och vi sa vad vi tyckte. Nu studsar allting som vi säger mellan munnarna fram och tillbaka som ett rykte. Om vi bara kunde vara som vi tänkte, båda försöker, men saker förändras. Hårdare möten och tårar i blicken, jag tror vi förlorat. Jag saknar dig älskling. Men det får inte, får inte bli så, åren går skitfort. Jag kommer aldrig kunna träffa någon ny, för han kommer aldrig kunna vara så bra att han och jag kommer kunna stå där vi står. Det känns som att vi ansat oss en snårig kolonilott, det är så dåliga tider och allt bara växer igen. Och det känns som vi dansar på ömtåliga isflak och vi flyter i stömmen, på väg mot ett stup. Vi har nävarna knutna. Inte mot stömmen utan mot varandra, för vi bråkar såklart. Kunde inte låta det vara, in i det sista. Shit vad sjukt, allting. Men baby, nu är det slut. Föralltid.

När man inser hur mycket man sårat den som gjort allting för en, och att man inte kan ta tillbaka det. Hur kan något vara så rätt men samtidigt så fel? Hur kan man göra allt man kan för att hålla fast vid något som förstör båda två? Och hur i helvete ska man släppa taget om en person som man aldrig vill vara utan?


Sen kan vi låtsas att det var jag som utnyttjade dig.

Jag ska ge dig ett val som du enkelt kan välja bort. Det kommer svida till, men jag behöver det. Jag måste ändra historien, jag måste skriva om dom där sista orden. Sen kan vi låtsas att det var du som sa "jag vill aldrig se dig mer". Jag hör ditt namn och det känns fortfarande, men inte lika tungt, inte lika mycket. Men oroa dig inte, oroa dig inte för mig. Jag brukar låtsas att det var jag som utnyttjade dig.

Ingen av oss drömmer inatt. Jag sitter och skriver, du gör annat. Jag vet att du lyssnar, jag vet att du lyssnar på mig. Hon vet ingenting om oss, hon vet inte ens att jag funnits. Och hon håller dig om natten, så hårt att du inte kan fly. Jag brukar låtsas att det är du som träffat nån ny.

För allt som var på riktigt, känns på låtsas nu.


True story


Grattis bästis!

Har jag sagt hur underbart det är att Amanda har flyttat hit?! Det är awesome att kunna träffa henne jämt, världens bästa tjej! Igår var vi ute med Patrik och Jimmy. Och imorgon fyller hon år, eller, NU fyller hon år! Grattis grattis grattis finaste Amanda! Imorgon så ska vi ut och äta eller ta en lunch, sen blir det en utgång på onsdag för att fira henne! Himla bra.

Trött och nyduschad tjej.

Shit va dålig jag har blivit på att blogga nu igen! Skärpning Emma! I alla fall, Skåne var bra. I fredags blev det en utgång, en himla lyckad kväll! Men nu är jag ju tillbaka i Stockholm igen och snart ska jag ta mig in till stan och möta upp Amanda. Hon bor verkligen här nu. Det känns helt sjukt. Helt sjukt bra. Att kunna åka in till stan och träffa henne på en fika istället för att behöva åka hela vägen till lilla Motala. Himla bra!

Update från Skåne

Gomorron! Nu är jag hos Alicia och väntar på att hon ska komma hem från skolan. Det känns konstigt att inte vara i Stockholm, lite läskigt att inte kunna springa hem till mitt rum när allting blir för jobbigt. Men det är riktigt kul att vara här. Åker nog hem imorgon ändå, jag saknar redan Stockholm. Men det är jättekul att vara här också. Känns sjukt tråkigt att lovet är slut snart, det har gått riktigt fort.

Åker söderut.

Nu är jag på väg till Arlanda för att sedan åka ner till Skåne. Jag ska träffa Alicia, har ute sett henne sen i somras, så det ska bli väldigt kul att träffa henne igen. Jag vet inte riktigt när jag kommer hem igen, det blir som det blir. Tror dock inte jag klarar att hålla mig borta ifrån Stockholm särskilt länge, ifrån Jossan och Charlotte, och Amanda som flyttar till Stockholm imorgon! Men det ska ändå bli skönt att komma bort, byta miljö ett tag. Även fast jag inte kunde trivas bättre i Stockholm. Men som sagt, det ska bli kul att träffa Alicia!

ALL ABOUT ME!

Min profilbild

FLIICK

RSS 2.0